När vi kom till BIVA så var du jätteglad och pigg för du hade ju sovit nästan hela resan ner. Så då pratade mamma och pappa med sköterskan om lite vad som skulle hända och sen fick vi ta dig till en annan sal och bada dig men det tyckte du inte om...du var så arg på mamma men sen när jag lyfte upp dig och la dig på handduken, så torkade pappa dig och då blev du jätteglad igen. Sen var det dags för att sätta en infart(PVK) det var därför mamma och ambulans Victor hade emlat dig. När vi hade gått tilbaka till sal 1 där du skulle va så kom narkosläkaren Ann-Kristin Olsson in det var hon som skulle sätta PVK:n, hon hade det inte lätt men det visste vi redan innan för du har alltid varit svår att sticka och emla salvan gör ju inte saken bättre! Men hon lyckades efter några försök och du var jättearg undertiden hon stack så när hon var klar så somnade du. Innan du skulle rulla in på op så fick du lite lugnande..sen bar det iväg klockan var nu 00.30. Mamma och pappa följde med dig ända in på op-salen, sen pussade vi dig och sa "vi älskar dig gubben". Sen kom tårarna det gick inte att hålla emot, med all den oro och rädsla blandat med lycka ja jag vet inte hur man ska förklara en sån känsla!

    Sen fick vi gå in i ett samtalsrum där vi skulle få träffa kirurgerna som skulle operera dig. Det var Peter Jögi och Jens Johansson som skulle transplantera dig. Dom satt sig ner och berättade om själva ingreppet och att det kan ta tid hjärtat skulle komma kl 03.00. Dom tyckte att vi skulle sova och så skulle dom höra av sig så fort det var klart...sen var dom tvungna att gå för det var dags för dom att förbereda sig. Vi skulle sova nere på avdelningen på rum 2 efter som vi hade kommit så sent på kvällen. Ja det var inte lätt att somna, pappa somnade nästan direkt för han var så slut, han hade ju hållit på i trädgården hela dagen. Jag sprang runt i korridoren, hämtade kaffe pratade med personalen...gud vad man var nervös! Man fick ju inte många timmars sömn den natten. Vi 8.00 gick vi för att äta frukost och ingen hade hört något. Vid 8.30 pratade dom med Jonas narkosläkaren uppe på BIVA. Han hade gått in för att kolla till han sa "allt ser bra ut, Filip mår bra"............pust, men sen undrade man ju varför hade det tagit sådan tid ingen visste. Vid 10 fick vi träffa kirurgen Peter Jögi, han berättade för oss att allt hade gått som planerat hjärtat kom när det skulle, men anledningen till att det hade tagit tid va att hjärtat var trött och man ville ge det lite tid. Men det ville inte riktigt så man hade bestämt att Filip skule läggas i ECMO (det är en slags hjärt-lungmaskin) som man kan ha med sig efter operation. Han skulle ha den så att hjärtat skulle kunna hämta sig, och det var inget ovanligt. Sen hade det blivit lite högt tryck i lungorna så han var också kopplad till kväve?! Det lät att det var så mycket men man sa att det är inget ovanligt.

    När pappa och jag fick se dig va kl. 11.00, där låg du bland sladdar och mängder med apparater....vad vi grät. Det var tungt att se dig så men det var ju för något gott. Men du såg ut att sova gott! Du är så fin vår lilla älskling!

    Det första dagarna såg allt bra ut att du hade kommit ut med ECMO:n det var inget ovanligt alla såg nöjda ut. Men på torsdagen bara tre dagar operationen så började man att prata om att man skulle nog ta bort ECMO:n eftersom man har sänkt lite på den varje dag så man bestämmde att dagen efter alltså Fredagen så skulle man ta bort den, nu började alla se lite oroliga ut och då börjar man ju undra. På fredagen så rullades du in till op, pappa och mamma gick till ronald för att vänta på att du skulle bli klar. Efter några timmar kom samtalet....det var kirurgen Peter Jögi som ringde och sa att du var klar hjärtat såg lite trött ut men det skulle NOG gå! Vi gick dit direkt, när vi kom in på salen så blinkade all övervakning RÖTT, akutvagnen rullades in...jag vet att vi tänkte HJÄLP vad händer och så sa dom till oss:- nä det gick inte så vi får ta in honom på operation igen. Vi hann se honom i knappa 20 minuter så var det dags att vänta på samtalet igen. Sen ringde det igen ja då var du klar och nu hade du inte hela ECMO utan bara den delen som stöttar högerkammare, allt hade gått bra du var nu på väg till salen. När vi kom in på salen så låg du och sov så skönt det såg så ut iallafall!